Min k. hustru, som nu fick främmat, hade ärnat hafft den äran beswara fru Moders kiära bref, men förhindrad befalt mig samma förätning.

Hon hade gierna den ähran få komma på Br. Pehrs bröllop; jag också; hon tror att dett kan ske, jag twiflar, ty att draga så många små barn med sig en så lång wäg och wintertiden är ej så lätt; att lämna dem hemma i pigors wåld, är lika betänksamt.

Att giöra stort bröllop, är att se många förstöra det man samblat, utan att tacka därför; alltså stor fåfänga.

Att giöra alldeles intet länder till husets förakt. Giöra dett stilla med några goda wänner och närmaste släckten torde wara det bästa. Ty huset äffter den hedersamma sal. Hr. Swärfadern bör conserveras i sitt estime och heder.

Om Br. Petrus tagit sig en nakot piga under namn af jungfru, äller om han tagit sig en nakot fröken, kan wara lika. Att detta skedt är eij hans fehl allena, utan att han eij hafft nog förtrolighet med sina anhöriga, att detta fattas torde wara fehl uti uppfostran. Tiden war inne att han borde giffta sig; med hwem wiste han icke; sielf är man altid blind i sådana saker. Han har allenast fehlat mot sig, ej mot någon annan. Fru Moder borde eij låtas märka sådant, som ej kan ändras. Hedren wid bröllopet är husets och icke hans. Fru Moder giör som en stor Moder, om hon giör sitt, äffter huset och sin egen heder, utan afseende och deltagande i hans fehl.

Hwad angår dett tredie, borde jag utlåta mig, om jag ej ansåges för partisk; men det oaktat bör jag likwähl tala ärligt med en huld moder. Den som rådt fru moder att sällia sin egendom, är mere partisk här utinnan än jag. Nu äro först de tider att ingen förnufftig bör hafwa p[en]g[a]r liggande, utan straxt lägga dem i fastigheter, ehwad de kosta. Om fru Moder will se på alla förnufftige så giöre de detta, ehuru högt de skola kiöpa egendom. Orsaken kan jag ej skrifwa. P[en]g[a]r kunna med intet sättas med säkerhet på intressen af 6 pro cento, så länge man får på bancquen för 4 pro cent ; framdeles torde man ej få 1 äller 2 pro cent.

Så snart fru moders egendom begynner skingras, så snart blifwer hus och heder i aftagande. De lösa p[en]g[a]r gå straxt sin wäg; De finnas straxt som behöfwa dem. Det heter att fru Moder måste nu gripa till yttersta. Täckas fru Moder se på andra hus, som giort så, då blifwer saken straxt klar; men wähl går det an at arendera bort sin ägendom at taga derföre skäligt arende.

Att fru Moder trötnar wid widlöftigt hushåld i tyngre åhren och dyraste tiden, det är intet undersamt. Jag har sedt många som trötnat wid beswärliga tienster och satt sig i ro, men där af har skedt hos alla lika. Då kroppen intet mer fått sin rörelse, som warit wand wid arbete, har han straxt blefwit siuklig och då sinnet ej hafft mera bekymmer och sin rörelse, har dett stannat uti melancholie. Det förkortade säkert mera fru Moders dagar, än det största släp.

Sällier fru Moder sina fastigheter, samt sätter sig i ro, blifwer påföljden att fru Moder blifwer bedragen på sina p[en]g[a]r och får en siuklig kropp, huset blifwer skingrat, barnen oense, kärleken förgår, och alt stupar. Alla skulle wij önska få äga fru Moder hos oss, jag mäst, men därpå uppwäckes alla de andras odödliga afwund och tämmelige missförstånd. Stupar då den af oss, som winner fru Moders största förtroende, ty wij äro alla dödeliga så wähl och så snart som fru moder, då blifwer fru Moder ändrad i uträkning, och alt går kullstupa. Ingenting är så fast, som icke inom morgonen kan wara förstördt och den starkaste dör så snart som den swagare, ty gå längre uträkningar i qwaf.

Fru Moders saliga Moder, en heders gumma, satt på sin egendom i all sin tid ehuru hon älskar blindt Branders hustru framför fru Moder, kunde dock Brander[a] aldrig draga sin moder där hän, att hon skulle sällia egendom och sticka in uti hans förnödenheter; hahr hon och det giort, hade modren och dottren blefwit på slutet lika. Sällier fru Mod[e]r af sin ägendom, föllier straxt att det armaste barnet bör undsättas, ty huru wore det möjligt för en moder att se sitt barn i elden, och ej rädda det, på det hon ej måtte swedia äller bränna naglarne; barnets olycka drager fru Moder då lösa lycka med sig, som ej så lätt sker då den är i fasst egendom. Hwad är wårt släp i unga åhren annat än uträkning att där af sambla frukt i åldern och då kraffter swika oss.

Föräldrar älska barnen offta mer än sig sielf, men barnen älska ej tillbaka, om ej intressen drager dem, ty grenen drager sin safft af stammen och icke stammen tillbaka af grenen. Se på andra som satt sig hos sina barn, som gifwit dem alt, om det giort någonsin du täflar af barne i wördnad mot föräldrar, som då de fått det äffter deras död.

Det giör mig emot i hiertat hwar gång jag tänker på Br. Petrus, som i dessa dyra tider med ett par tomma händer skall sätta hushåld. Jag kan ej hålla mig från tårar då jag tänker på honom och på salige swärfader. Fru Moder giorde som en öm och rätt moder om han finge arrendera för det drägligaste arrende, det fru Moder kunna lämna, då mister intet fru Moder, och han blifwer hulpen. Lätt K. Moder aldrig något fehl kyla ett warmt moder hierta; har han felat så är det af oförstånd; en dåre är ej straff wärd; han blifwer nog straffad af egna effecten. Han ångrar det nog en gång. Fru Moder som så länge älskat en hedersman, en huld ock kiär make, min sal. swärfader, täckes hogkomma, at han woro död, om ej barnen woro äffter honom. Br. Petrus är till kroppen så wist en dehl af fru Moder sielf, som någonsin fru Moders egen hand är det samma. Hans lif är sal. swärfader, så wist som armen hörer till kroppen. Br. Petrus är altså sal. swärfader med fru Moder äller en dehl af bägge. Sal. swärfaders lif lefwer och continuerar i barnen och äfven så i fru moders egen kropp; wij då alltså intet så länge barn och barnabarn lefwa och föröka sig.

Äller kan man skillia på ett träd en gren från stammen, och säga att grenen icke är så wähl sielfwa trädet, som det andra. Fru Moder gynnar sitt tilltagande i sina grenar, hwad han kan, utan att ruinera stammen, ty då går hela trädet bort. Intet är jag synnerligen bekant med Br. Petrus, utan minst med honom af alla syskonen. Att jag älskar Br. Petrus är intet annat än att jag älskar stammen. Förgår detta är man intet släckt, intet förtroende ersätter anhörige, mot alla menniskors naturlige lag. Här af slutas till Bröllop, till huldhet, till alt.

Får jag wara widlöfftigare att taga exempel, en binnekematk. Hwar och en del i matken har sitt egit lif. Skillias dessa leder, så lefwa hwar led och wäxer til. Hwilken dehl är då mera, än den andre, matken. Den sista leden föder sin unge, den sin och så alt fram åht. Det är ingen annan åtskilnad på de andra diuren, mer än det, att hwar led faller straxt ifrån hwar annan; men om nafwelsträngen blefwo beständig, skulle barnen hänga ihop, som en binnekematk och då synas klarare at de woro et. Br. Petrus och de andre äro altså intet annat än fru Moder sielf med salig swärfader.[1]

Gud wälsigne det hedersamma trädet, som stådt så frodigt på Sweden;[2] han låte det blifwa till långa tider beständigt och rotat i all wälsignelse, och att des grenar på alla tider må utwidga sig till en prydnad för landet och att ingen gren må wisna, ty det giör straxt trädet wanskapelig och ohyggeligt; det kan wähl ändock taga sig med tiden, allenast stammen står orubbad och rötterna ej skadas.

Jag hoppas att fru Moder lärer läsa detta så mild, som jag det hastigt och ärligit skrifwit. Förbl. med oaflåtelig wördnad

min kiäraste och huldaste
fru Moders
lydigste tienare